Läs kapitlet som text
1. Åskjägare
Sida 1
LEVERANSBOK 2
av Gunni
OFFICIELL.
”Officiell” betyder att jag läser den först. Officiellt. —J.
Anteckningsbok 1 är slut: den är full. Den här fick jag av Märta, som äger affären, med sin stämpel på omslaget. Hon säger att man inte ritar i officiella anteckningsböcker. Det får vi se.
Sida 2
KAPITEL 1
Åskjägare
I Märtas affär finns ett paket som darrar. Sedan förra lördagen, lite mer för varje dag.
Jag tänker inte röra det.
Det sista som Julia och jag levererade var ett ägg. Nu är det Smula, en drakunge som härmar allt jag gör.
I affären mittemot mitt hus finns det nitton returer kvar. Det som darrar har mer bråttom än de andra.
Det darrar inte av rädsla: på lördag klockan sex på kvällen kommer ett åskväder. Jag har kollat väderprognosen sex gånger. —J.
Sida 3
Den som får en retur måste skriva på etiketten med bläck som inte går bort, som det i Julias gröna tuschpenna. Annars flyger den tillbaka till sin hylla i gryningen. Samma person skickar dem alla: R.
Nr 2 hade tjugotre RETUR-stämplar.
Tjugotre. Jag har räknat dem två gånger. —J.
– Tjugotre gånger har jag kört ut det, sa Märta. Och inte en enda gång i åskväder.
Sida 4
På lördagen klockan tio väntade Märta på oss vid disken med nr 2. Totte var också där: på lördagar har vi alla tre straff i affären, för att vi levererade nr 1 utan lov.
– Det här paketet, sa Märta, levererar ni. I eftermiddag.
Julia hoppade så högt att hon nästan rörde vid skylten KVAR: 19.
Sida 5
Märta ställde tre villkor och räknade dem på fingrarna:
Ni ger er av klockan fem, före åskvädret, och stannar hos Flora tills det har gått över.
Era familjer och Flora vet redan.
Regeln är den på etiketten: öppnas ej före åskan. Och bara åskan rakt över oss räknas, inte den långt borta.
– Kommer inte du med? frågade Julia.
– Jag har saker att göra här, sa Märta och tittade ut genom skyltfönstret: himlen blev grå.
Vilka saker? —J.
Sida 6
Julia tittade på mig.
– Och du, gillar du åskväder?
Och jag sa det man brukar säga när någon tittar så:
– Jag älskar åskväder. I mitt gamla kvarter var jag professionell åskjägare.
Det jag sa
Det som hände på riktigt
Professionell under sängen. —J.
Sida 7
Julia lärde mig att räkna på åskväder i min anteckningsbok, utan att fråga, som alltid:
Det man känner till är mindre läskigt. —J.
Jag behövde inte räkna dem: jag älskar åskväder. Men jag skrev upp det, för säkerhets skull.
Sida 8
Totte läste etiketten över min axel.
– BLIXTBUD levererar inte i åskväder.
Han pekade på det finstilta på ryggsäcken.
– Det är inget åskväder än, sa Julia.
Totte läste det igen. Om ”än” stod det ingenting.
Det finstilta var för litet. —J.
Och han följde med oss.
Klockan fem gick jag hem och hämtade regnjackan.
– Ta den orangea, sa mamma. Är du säker på att du vill gå? Du, som när det åskar…
– HEJDÅ, MAMMA!
”Du, som när det åskar…” VAD? —J.
Sida 9
Vi gick över Stora bron med himlen redan alldeles svart. På natten fäller man upp den för båtarna. Mitt på bron hälsade Julia på vattnet med handen, mycket allvarligt: kanalen och hon kommer inte överens.
Långt borta lyste himlen upp. Julia räknade trettio elefanter fram till åskan.
Brrrmm.
– Ungefär tio kilometer till den blixten, sa hon. Enligt prognosen kommer åskvädret vid sextiden.
– Det åskade! sa Totte. Kan man öppna nu?
Sida 10
– Den där åskan öppnar inte paketet, sa Julia: den på etiketten hörs samtidigt som blixten, noll elefanter. Men man hör åska redan, och det räcker: i skydd!
Vi sprang till Kanalgatan. Jag låtsades vara döv.
– Var det där en hicka? frågade Julia.
– Nej, sa jag. Hick!
Det har varit så sedan jag var liten, men bara med åska: för varje åskknall en hel rad hickor, en var tredje sekund. När åskvädret ligger rakt över mig slutar jag inte. Det är inte rädsla: min kropp gör det utan att fråga mig.
Det heter rädsla. —J.
Sida 11
Vera, hon som tar hand om drakar, väntade på oss vid sin dörr, intill Floras, med Smula i famnen: på lördagar går Smula på promenad med mig.
– I dag bara till Floras hus: det är hennes första åskväder, sa Vera och gav henne till mig. Hon härmar dig i allt, också det du känner. Om hon blir rädd, dra inte i henne: hon håller sig fast. När åskvädret har gått över knackar du tre gånger på muren, så kommer jag och hämtar henne.
– Jag känner ingenting, sa jag. Jag älskar åskväder.
Långt borta åskade det. Jag hickade. Smula hickade och blåste ut rök genom näsan.
– In med er, nu, sa Vera.
Sida 12
Floras hus är det med pelargonerna: från hennes balkong tittade hon på oss för två lördagar sedan, när vi letade efter dörren till Drakhuset, som ser ut som en vägg.
Flora öppnade innan vi hann knacka och tittade på kartongen, på himlen och på Smula.
– Veras unge. Hon får inte sveda mina ormbunkar, sa hon. Kom in, regnet är på väg. Och jag varnar er: jag skriver inte på stenar.