Läs kapitlet som text
1. Pling
Sida 1
LEVERANSBOK 3
av Gunni
HEMLIGT.
”Hemligt” betyder att jag läser den först. Och att jag inte berättar för någon. —J.
Anteckningsbok 2 tog slut på ett åskväder. Den här är grön och har också affärens stämpel. Jag skulle inviga den. Julia hann före.
Jag invigde den åt dig. Varsågod. —J.
Jag bad inte om hjälp. Julia hjälper ändå.
Sida 2
KAPITEL 1
Pling
I Märtas affär finns paket som ingen har kunnat leverera. De står på en hylla. Det var tjugo. Julia och jag har levererat två: ett drakägg och några frön som sprang. Arton är kvar.
Natten när det åskade, när vi redan var på väg hem, lät ett av paketen.
Pling.
Det var nr 3. Och Totte, som kör för BLIXTBUD inom tio minuter – annars gratis, blev röd som sin hjälm.
Sida 3
Returerna flyger tillbaka till sin hylla i gryningen om ingen har skrivit på. Det är bara mottagarens underskrift som gäller, på etiketten och med bläck som inte går bort. R. är avsändaren, den som skickar dem.
Julia började läsa etiketten:
– Till Tot…
Och hon stängde munnen. Julia tystnar aldrig mitt i ett ord. Jag tittade på Totte: han höll på att bli röd.
Jag läste den till hälften. Den andra hälften svalde jag. —J.
Sida 4
Vissa människor blir röda på en gång. Totte blir det inte: Totte blir röd bit för bit. Jag skrev upp det.
– Det där paketet kan vänta, sa Totte, mycket snabbt. Det har väntat i åratal, eller hur? Då kan det vänta en dag till. Eller tio. BLIXTBUD har ingen brådska.
Det var första gången jag hörde någon från BLIXTBUD säga så.
Den kvällen: 4. Jag skulle ha skrivit upp det med rött. Jag har bara grönt. —J.
Sida 5
– Ikväll öppnas ingenting, sa Märta. Och hyllan rörs inte utan lov.
Ingen rörde den. Plinget lät igen.
Pling.
– Det var dörren! sa Julia.
När jag inte förstår något gör jag en lista.
Grodan är oskyldig. Jag känner den. —J.
Sida 6
Jag gick ut på trottoaren för att prova ljuden. Det regnade inte längre.
Jag öppnade och stängde dörren: skriiik. Jag ringde i Tottes cykelklocka: KRIIING! Jag tryckte på gummigrodan: pip.
OMÖJLIGA LEVERANSER
Därinne skakade Julia på fingret: nej. Inget lät likadant.
Jag gick in. Totte vred sig på sin låda.
Pling.
Sida 7
Jag satte mig på huk. Tottes låda stod lutad mot hyllans ben.
Det var ingen magi. Det var Totte.
Något plingar inne i nr 3 när man flyttar paketet.
Som jag. —J.
Sida 8
Totte bestämde sig för att sitta still. Det varade så här länge:
Det var bara en fråga. Frågor puffar inte på hyllor. —J.
Den här gjorde det.
Sida 9
– Det var jag, sa Totte och tittade ner på skorna. Som liten.
Han sa det så tyst att grodan hörde det bättre än jag.
Julia öppnade munnen. Hon ville ställa en massa frågor. Hon tittade på Totte, som fortfarande stirrade ner på skorna. Och stängde munnen.
– Jag frågar inte mer, sa Julia.
Det var svårt för henne. Man märkte det på foten.
Frågor jag inte ställde: nio. Jag har skrivit upp dem. —J.
Sida 10
– Och varför har du aldrig levererat det till honom? frågade jag Märta.
– Jag har kört ut det tolv gånger. Titta på etiketten: varken gata, portnummer eller efternamn. Jag provade med alla Tottisar jag hittade.
– Och Totte? frågade Julia.
– Förra gången jag försökte leverera det kände jag inte Totte än, sa Märta och såg på honom. Och ingen sa vad han kallades som liten.
Sida 11
Märta tog fram ett lila tyg under disken och täckte över nr 3, som man täcker en papegojbur när det är läggdags. Sedan flyttade hon Tottes låda två handsbredder från hyllan.
– Så där. Nu kan du röra dig hur mycket du vill.
Totte kunde ha gått. Han hade cykeln vid dörren. På tio minuter kunde han ha varit i andra änden av kvarteret.
Han satte sig igen.
Jag vet inte varför. Jag skriver upp det ändå. Hans låda har inget ryggstöd, så jag har ritat ett åt honom.
Ingen har bett dig om ett ryggstöd. —J.
Sida 12
När affären stängde blev Totte kvar sist och spände fast hjälmen.
– Märta. I morgon kommer jag och pratar om det där. Men i enrum.
– De här två hör till affären.
Totte tittade på oss.
– De får vara med. Men ingen från BLIXTBUD.
OMÖJLIGA LEVERANSER
Plinget hade redan en ägare: Totte. Nu återstod att se om han ville ha paketet.
Jag vet redan hur jag kan hjälpa honom. —J.
Det är det som oroar mig.