Läs kapitlet som text
1. Fyra hörn
Sida 1
LEVERANSBOK 4
av Gunni
DEFINITIVT.
Anteckningsbok 3 tog slut med en pingla. Den här är lila och har också affärens stämpel.
Den här gången invigde jag den själv. Julia väntade med tuschpennan avtäckt tills jag lånade ut boken.
– Nu? frågade hon.
– Nu.
”Definitivt” betyder att jag läser den först. Sedan får vi se. —J.
Sida 2
KAPITEL 1
Fyra hörn
I Märtas affär finns paket som ingen har kunnat leverera. De står på en hylla. Det var tjugo. Julia och jag har levererat tre: ett drakägg, några frön som sprang och en pingla. Sjutton är kvar.
Ägget var Smula. Smula kan redan lyfta. Vad hon inte kan är att landa.
I går landade hon i Veras soppa.
Nudelsoppa. Med drake. —J.
Sida 3
Vera kom för att be om hjälp, och Totte erbjöd sig. Men först hade han en leverans. Han var tillbaka efter nio och en halv minut, lutade cykeln mot dörren och satte sig på sin låda.
– Jag kan redan vänta, sa han. Men det behövde jag inte börja med i dag.
Då tog Märta ner ett paket från översta hyllplanet och ställde det på disken.
– Vera. Det här är ditt.
Sida 4
Etiketten på nr 4 säger mycket mer än den på Tottis. Den här har till och med instruktioner.
Vera läste etiketten med fingret. Hon stannade vid R., den som skickar paketet.
Sida 5
– Elva gånger? frågade Julia, som hade räknat stämplarna.
– Nio gånger var Kanalgatan 7 en vägg, sa Märta.
– Varför tog vi inte med ägget? frågade Julia.
– Jag tog det senare, två gånger. Väggen öppnades.
– Båda gångerna sa jag ”inte än”, sa Vera. Smula flög inte än.
– Och i dag? frågade Märta.
– I går valde Smula min soppa.
Sida 6
– Att öppna det eller prova det är inte att ta emot det, sa Märta. Om Vera inte skriver på etiketten med bläck som inte går bort, kommer paketet tillbaka i gryningen.
– Jag vet, sa Vera. Jag vill bara se om det funkar.
På etiketten stod ÖPPNAS PÅ GOLVET, så Vera knäböjde på golvet i affären och öppnade paketet där. Totte hukade sig bredvid henne och räknade delarna högt. Det var första gången jag hörde honom räkna något annat än minuter.
– Fem saker, sa Totte. Och en lapp.
Sida 7
Kortet hade tre rader, skrivna på maskin:
Lappen var kortare. Vera vek upp den, läste den och vek ihop den i fyra igen. Hon läste inte högt.
– Till gården, sa hon. Och stoppade ner lappen i kartongen.
Jag såg Julias frågor stå i kö. Och foten.
Frågor jag inte ställde: sex. Jag blir bättre. —J.
Sida 8
Märta satte sina vanliga villkor: ankomstutrustningen går med Vera, kommer tillbaka i sin kartong och etiketten får inte lossas.
Vi gick allihop till Kanalgatan 7. Framför väggen klev Smula ur Veras armar. Hon satte tassen på mässingsplattan.
Väggen öppnades.
Totte tog ett steg bakåt med cykeln. Han hade sett väggen öppnas en gång förut, men på natten. På dagen gör det större intryck: man ser allt.
Sida 9
På gården ställde Vera kartongen på marken. Hon ställde upp oss tre på rad.
– Mina villkor. Ett: man övar bara med mig närvarande. Två: det finns bara en ankomstplats. Tre: när jag säger ”det räcker” är det slut.
Jag skrev upp det. Under ritade jag en apparat för att räkna platserna. I ett hörn av ritningen ritade jag en soppatallrik med ett kryss: UTAN SOPPA. För säkerhets skull.
En apparat för att räkna till två. Mycket söt. —J.
Sida 10
Vi bredde ut gymmattan mitt på gården. Julia lade sjaletten överst och knäppte två öglor.
– Klart.
– Titta på kanten, sa Vera.
Det kom en vindpust, och sjalettens lösa hörn lyftes som ett öra. Julia knäppte de två andra utan ett ord.
Jag tänkte göra det. Vinden hann före. —J.
Sida 11
Då ville jag hjälpa till. Jag ställde mig i den vita cirkeln.
– Smula, här. Här!
Smula kom gående, jättenöjd, och satte sig på min sko.
– Du visar henne dina skor, sa Vera.
Jag gick ut ur cirkeln. Smula tittade på den tomma cirkeln. Hon nosade på den. Sedan gick hon in och satte sig mitt i.
Sida 12
Vera ställde Smula vid märket START, i ena änden av gymmattan. Det var en meter och tjugo till cirkelns mitt. Oss ställde hon bakom märket VÄNTA.
– Ett litet hopp. Ett.
Smula slog med vingarna och steg en handsbredd. Efter två sekunder landade hon med alla fyra tassarna inne i cirkeln.
– Det räcker. För i dag räcker det.
Jag skrev: ”Hon kom till mig”. Sedan knäppte Julia upp de fyra öglorna och lyfte sjaletten för att vika ihop den. Smula vred på huvudet och följde sjaletten med blicken.
Du stod bakom märket. Hon gick till cirkeln. —J.