Nazismen: från Weimarrepubliken till Hitlers väg till makten (1919–1933)
Maskinöversättning
Lär dig
I november 1918 abdikerade kejsaren och en republik bildades. Den kallades Weimarrepubliken, efter staden där dess författning antogs 1919. Alla vuxna, kvinnor inräknade, valde parlamentet (Reichstag) och rikspresidenten. Versaillesfreden tvingade Tyskland att betala krigsskadestånd. Nationalistiska grupper spred myten, som historikerna avvisar, att civila hade förrått armén.
Inflationen hade varit hög sedan kriget. År 1923 ockuperade Frankrike och Belgien Ruhr, Tysklands industriområde, eftersom Tyskland inte betalade skadeståndet. Regeringen tryckte sedlar för att betala dem som protesterade, och inflationen skenade till hyperinflation: pengarna förlorade nästan hela sitt värde och många familjers besparingar försvann.
Weimarrepubliken, 1918–1933 I november 1923 försökte Adolf Hitler, ledare för nazistpartiet, ta makten med våld i München. Det misslyckades, han dömdes och bestämde sig för att söka makten via valurnorna. Partiet förespråkade en extrem nationalism, avvisade Versailles och demokratin, hatade kommunismen och skyllde, utan bevis, Tysklands problem på judarna, och utnyttjade därmed en gammal fientlighet mot judar i Europa, antisemitismen. Det var partiets egna påståenden, inte fakta.
Med krisen 1929 fanns det i början av 1932 omkring sex miljoner arbetslösa. I juli 1932 fick nazisterna 37,3 % av rösterna och 230 av 608 platser: de var det största partiet, men utan absolut majoritet. Enligt många historiker röstade olika människor på dem av olika skäl: arbetslösheten, rädslan för en revolution eller misstron mot de andra partierna. Inget av skälen räcker ensamt: andra länder drabbades av samma kris och behöll sin demokrati.
Nazistpartiets röster i valen till Reichstag Från 1930, utan majoritet i parlamentet, styrde rikspresident Hindenburg allt oftare med nödförordningar. I slutet av januari 1933 övertygade konservativa politiker, som trodde att de kunde kontrollera Hitler, Hindenburg, och han utsåg Hitler till kansler, det vill säga regeringschef. Bara tre av regeringens medlemmar, Hitler inräknad, var nazister. Det var ingen statskupp, utan en laglig utnämning.
Den 27 februari brann riksdagshuset (Reichstag). Nazisterna framställde det som början på en kommunistisk revolution, och ett dekret upphävde friheterna och gjorde det möjligt att gripa motståndare. I valet i mars, med terror och påtryckningar, steg de till 43,9 %, utan absolut majoritet. Den 23 mars antog parlamentet fullmaktslagen med 444 röster mot 94: regeringen kunde stifta lagar utan parlamentet i fyra år.
Stegen 1933
Lösta exempel
Exempel 1
Julia och Gunni tittar på en tidslinje över Weimarrepubliken, från 1918 till 1933, på ett museum. Hur många år varade republiken, och hur många år var det från börskraschen i New York till Hitlers utnämning?
- Man subtraherar årtalen: 1933 − 1918 = 15.
- Från kraschen till utnämningen: 1933 − 1929 = 4.
- Republiken varade i 15 år; kraschen kom 4 år innan Hitler blev kansler.
Republiken varade i 15 år, och utnämningen kom 4 år efter kraschen.
Se upp! Många räknar från författningen (1919) och säger 14 år, men republiken utropades 1918.
Exempel 2
Totte läser i tabellen att nazistpartiet fick 230 av 608 platser i juli 1932. Hade partiet absolut majoritet, och hur många platser saknades?
| val | % röster | platser |
|---|---|---|
| 1928 | 2,6 | 12 |
| 1930 | 18,3 | 107 |
| juli 1932 | 37,3 | 230 |
| nov. 1932 | 33,1 | 196 |
| mars 1933 | 43,9 | 288 |
- Absolut majoritet är mer än hälften: hälften av 608 är 304, så det krävs 305.
- Man subtraherar: 305 − 230 = 75.
- Partiet hade inte absolut majoritet: det saknades 75 platser.
Det hade inte absolut majoritet: det saknades 75 platser.
Se upp! Många tror att det är samma sak att vara det största partiet som att ha majoriteten.
Exempel 3
Märta visar Ella en påhittad mening, lik dem som nationalistiska grupper upprepade 1920: ”Den tyska armén förlorade inte kriget: den blev förrådd hemma”. Är det ett faktum? Hur kontrollerar man det?
En påhittad mening i 1920 års stil
Den tyska armén förlorade inte kriget: den blev förrådd hemma.
- Det är ett påstående, inte ett kontrollerat faktum.
- Man jämför med andra källor: hösten 1918 drog armén sig tillbaka och dess egna ledare bad om vapenstillestånd.
- Därför avvisar historikerna det: det som upprepas många gånger blir inte sant av det.
Det är ett påstående som historikerna avvisar, eftersom andra källor motsäger det.
Se upp! Många tror att en mening som många upprepar är ett faktum.
En utmaning att fundera på
Hitta ett foto av en sedel från Tyskland år 1923 på ett historiskt museums webbplats. Anteckna vilket värde som står tryckt på den och dess datum. Vad avslöjar sedeln om ekonomin det året, och vad avslöjar den inte? Läs sedan en påhittad affisch från den tiden och anteckna vem den skyller på och vilken lösning den lovar. Om en mening bara stämmer till hälften, berätta vilken del som är fel.
Öva
Rundor med 10 frågor. Välj nivå:
Ditt betyg i det här avsnittet:Inget betyg änGör en runda på nivån Grundnivå för att få betyg.
Nästa avsnitt: Den nazistiska staten: ideologi, propaganda och terror (1933–1939) →