Läs kapitlet som text
3. Följ den där nosen
Sida 28
Följ den där nosen
Vi tog trapporna tre steg i taget. Alltså, Julia gjorde det, medan jag tog ett i taget, fast jättesnabbt. Senare ritade jag in hela vägen på en karta.
Sida 29
På marknaden sprang ungen under ett apelsinstånd.
Jag sprang över.
Apelsinerna höll inte med.
Sida 30
Vi hittade henne i skoaffären, där hon stod framför spegeln och såg jätteallvarlig ut. I spegeln fanns en annan drake.
Ungen räckte ut tungan, och den andra gjorde likadant. Hon lyfte en tass, och den andra gjorde likadant.
– Äntligen någon som härmar dig, sa jag till henne.
Sida 31
En duva landade på trottoaren, och ungen hade en åsikt om duvor.
Hon bredde ut vingarna och hoppade.
Då upptäckte hon att hon inte kunde flyga än.
Sida 32
Hon landade i en korg.
En cykelkorg.
Tottes cykel.
– Är det där en DRAKE? sa Totte.
Sida 33
– Ett paket, sa Julia.
– Med tänder, sa jag, men det hjälpte inte.
Totte drog fram sitt BLIXTBUD-block och skrev blixtsnabbt.
– Jag såg Märta ge sig av med säcken, så hon kommer tillbaka i gryningen, som vanligt, va? Och BLIXTBUD levererar nyheter på tio minuter.
Och så trampade han iväg, med ungen i korgen. Han tog med sig beviset för att visa det för hela kvarteret. Bakom oss hörde vi någon som ropade: ”Barn! Vänta!”
Sida 34
Jag sprang fortare än någonsin. Sen lät jag mig falla ner på marken, helt slut. Och ungen, som härmade mig, lät sig också falla ur korgen.
Men cykeln stannade inte.
Sida 35
Det var Ella som hade ropat. Ungen landade i något mjukt och blått: Ellas bakduk. Ella var på väg tillbaka från brödutkörningen med sin långa brödlåda, som nu var tom. Hon släppte lådan och hann spänna ut duken mellan händerna precis i tid.
– Ni har tappat ett paket, sa Ella.
Sida 36
Totte stod kvar på andra sidan torget och kom inte närmare.
– I gryningen vet hela kvarteret om det! skrek han.
Sen åkte han, men långsamt. För första gången hade BLIXTBUD ingen brådska.
Nu har vi två problem: solen och Totte.
Sida 37
Hela eftermiddagen satt vi i Ellas bageri och funderade på hur man kommer in i ett hus utan dörr, och nu började det bli mörkt. Ungen stack ut nosen ur bakduken och sniffade i luften igen. Sen drog hon mot kanalen, som en hund som bara kan gå åt ett håll. Ella följde med oss ända dit.
Vid kanalkanten förstod vi att lukten kom från andra sidan, rakt från Kanalgatan.
Stora bron var uppfälld för båtarna, som varje natt. Den andra, landsvägsbron, är bara för bilar och cyklar: där är det förbjudet att gå, och Ella hade ingen bil.
Sida 38
Bara spången var kvar: en lång, smal planka med två tunna räcken och väldigt mycket vatten under.
Julia blev likblek.
Jag gillar inte spångar.
Det var första gången hon viskade i grönt.