Logga in
☰ Innehåll
Projicera
SVSvenskaStorlek MMellannivå · 9+
Läs kapitlet som text

4. Ett steg till

Sida 39

Ett steg till

Ungen blev lugn först i den långa brödlådan. Då måste den hållas rak av två: en i varje ände, i gåsmarsch. Ella provade plankan, som knakade: den tålde inte en vuxen, men två barn gick bra. Hon ville inte lämna oss ensamma, men till fots fanns det ingen annan väg. Hon sa att hon inte skulle gå förrän vi var över, och tände ficklampan.

– Jag går först, sa Julia. Baklänges, så att jag slipper se vattnet.

Sen tänkte hon efter.
– Men då ser jag inte var jag sätter fötterna.
– Jag säger var du ska sätta fötterna, sa jag.

Sida 40

Vi övade vid kanalkanten, och jag gav order som en riktig kapten.

Sen bestämde vi oss för att använda vanliga ord.

Sida 41

Julia skulle gå baklänges och inte se vägen. Men det skulle jag. Så i stället för långa förklaringar skulle jag bara säga ETT ord i taget. Vi valde tre:

Ungen föreslog inget ord, för hon var upptagen med att härma hur jag bet på naglarna.

Sida 42

– Steg, sa jag, och Julia tog ett litet steg bakåt.

– Steg.
Plankan knakade och Julia tog ett hårdare tag, men lådan höll sig rak.

Sida 43

Halvvägs slutade Julia lyssna på mig och tittade i stället över axeln, ner på vattnet.

– Stopp.

Vi stod blickstilla.

– Jag är rädd för att snubbla, sa hon tyst. Jag vill inte tappa lådan.

Sida 44

Jag var också rädd. Men då märkte jag att ungen tittade på mig. Om jag darrade, darrade hon, och om jag andades fort, andades hon också fort.

Så jag andades lugnt, och det gjorde hon också.

– Jag släpper inte mitt handtag, sa jag till Julia. Om det behövs ställer vi ner lådan tillsammans.

Sida 45

– Okej. Steg.
Den här gången sa jag inte nästa steg förrän Julia var klar med det förra.

Då flög något blått förbi: en trollslända.

Ungen ville ta på den och vecklade ut en vinge utanför lådan.

– NER! skrek Julia.

Sida 46

Vi ställde ner lådan samtidigt. Trollsländan flög iväg, men lådan stod kvar.

Vi tog sista biten steg för steg, och när vi var framme satte sig Julia på marken. Från andra sidan kanalen blinkade Ella åt oss med ficklampan. Sen gick hon tillbaka till sin ugn.

Jag gillar broar bäst på långt håll.

Sida 47

Vid slutet av spången väntade någon på oss, lutad mot en cykel.

– Jag cyklade runt, över landsvägsbron, sa Totte. Det tog fyrtio minuter, men jag vill se det där Drakhuset.

BLIXTBUD tog fyrtio minuter. Jag skriver upp det.

Sida 48

Vi gick tillbaka till väggen, och på natten var den ännu mer vägg.

Först knackade Julia och sen Totte. Jag lade handflatan mot väggen för att tänka, som jag alltid gör.

Ungen härmade mig: hon lade tassen mot väggen.

Precis på mässingsplattan.

Sida 49

Drakhuset hade ingen dörr.

Det hade en nyckel. Och nyckeln var en drake.

Sida 50

En rödhårig kvinna kom ut och tog emot oss med en lykta.
– Äntligen! sa hon. Jag heter Vera, och jag har väntat på det här paketet i åratal.

Totte hade blivit helt mållös, och det hade jag aldrig sett förut.

Vera tittade på ungen, ungen tittade på mig, och jag tittade på Vera.

Vera blev allvarlig.
– Åh nej. Den här ungen kan inte stanna här, för hon har redan valt någon.