Logga in
☰ Innehåll
Projicera
SVSvenskaStorlek MMellannivå · 9+
Läs kapitlet som text

5. En plats för ungen

Sida 51

En plats för ungen

Vera förklarade alltihop i Drakhusets kök, över en kopp varm choklad: det som ungen gör kallas prägling.

– Så länge du är i närheten stannar hon inte i något bo, sa Vera till mig. Jag tittade på mina händer och visste inte om det var bra eller dåligt.

Sida 52

Genom köksfönstret såg vi gården, där de vuxna drakarna övade på natten, när ingen tittar uppåt.

Jag hade aldrig sett något så stort röra sig så lätt.

Sida 53

Plan 1: gömma mig bakom gardinen.

Plan 1

Plan 1: utan gardin

Plan 1: skrotad. Gardinen också.

Sida 54

Plan 2: vara världens tråkigaste, så att hon skulle tröttna på att härma mig.

Jag satt jättestilla och gjorde ingenting. Ungen satt jättestilla och gjorde ingenting.

Helt stilla

Helt borta

Plan 2: två sjusovare.

Sida 55

När jag vaknade fick jag en idé: om hon ändå härmar mig, får hon härma mig i luften!

Jag klev upp på en bänk, bredde ut armarna och flaxade som en vuxen drake.

Sida 56

Ungen flaxade en gång och sen en gång till, och så lyfte hon från marken. Tjugo centimeter, i två sekunder.

Sen landade hon ovanpå Totte.

– Ingen har lärt henne att flyga så förut, sa Vera. Det kommer att ta månader, men nu vet hon att hon kan.

Sida 57

Men hon ville fortfarande inte ha boet. Hon gick runt det flera varv och kom hela tiden tillbaka till mina tofflor.

Då tänkte jag på mitt nya rum. Jag hade inte velat sova där på fyra dagar, för inget i rummet kändes som mitt än.

– Hon behöver något eget i boet, sa jag. Något som är mitt, menar jag.

Sida 58

Vera kom med en solsten, en sån som sparar värmen från dagen, och sen lade vi allt vi hade i boet. Det sista var en sida ur den här boken: jag ritade mig själv sovande, alldeles stilla.

Sida 59

Ungen nosade på tröjan och tittade på teckningen. Teckningen rörde sig inte, så det gjorde inte hon heller.

Hon bäddade in sig i bakduken och somnade, för nu härmade hon en Gunni av papper.

Det är den bästa teckningen du har gjort.

Säg inget till henne, men det är nog sant.

Sida 60

– Hon behöver ett namn, sa Vera med anteckningsboken öppen. Då kom jag ihåg det första som hon åt på riktigt: en smula av Ellas rostade bröd.

– På lördagar? frågade jag när jag läste sista raden.
– Husets recept, sa Vera. Hon behöver härma dig lite till, och du behöver nog någon som härmar dig.

– Smula, sa jag.

Jag har skrivit in namnet själv, med grönt, i Veras anteckningsbok. Ingen kan ta det ifrån henne nu. —J.

Sida 61

Julia plockade fram etiketten ur bröstfickan på hängselbyxorna, där den hade legat ända sedan vi var hemma hos mig. Nu var det bara underskriften kvar, och Vera tog fram en penna med bläck som går att sudda ut.

– Inte den! skrek Julia. Det måste vara bläck som inte går bort, annars flyger paketet tillbaka i gryningen.

Hon gav Vera sin gröna tuschpenna, och Vera skrev under i grönt.

Sida 62

Sen läste Vera vem avsändaren var: R. Då blev hon blekare än Julia på spången.

– Är det R. som skickade det här? viskade hon och lade till, ännu tystare: ”Är det fortfarande nitton kvar?”

Ingen hade berättat om hyllan för henne.